Min fot lustvandrar
och stjälper troner,
och Alexandrar,
Napoleoner,
de herrar fordne
i höga loft,
de äro vordne
en handfull stoft.
Ja, så skaldade Johan Olof Wallin (1779-1839) i sitt monumentala verk "Dödens Ängel" under koleraepidemin i Stockholm. Dikten är i sej själv ett fantastiskt exempel på svenska språkets möjligheter, men här tänkte jag uppmärksamma ordet "lustvandra(r)".
Just i det här sammanhanget, när döden är ute och går, verkar det kanske så lagom lustigt, men i själva verket har vi ju här en underbar synonym till det platta "promenad". Bo Setterlind har visserligen utvunnit poetiska valörer även av detta senare ord (i sin dikt "Jag vill gå med dig på plommenad"), men nog måste väl ändå "lustvandra" anses stå högre? En promenad är ju just en sådan vandring, en vandring för nöjes skull.
Eller kanske inte alltid? Man talar ju om "promenadavstånd" och att promenera till arbetet, vilket kanske inte alltid är så lustfyllt. "Lustvandring" avser kanske en speciell typ av promenader, t.ex. vårpromenader i det underbara solsken som nu öst över oss i snart två hela veckor! Låt oss lustvandra mera! Lustvandrom!
No comments:
Post a Comment