Svenskarna är just nu ett folk med svagt språkligt självförtroende. Barnen har kvar det och skapar ord med glädje - "sjungbro" sa 4-åringen hemma om det vi brukar kalla "scen". Men de vuxna vågar inte på samma sätt, trots att Fredrik Lindström uppmuntrat oss de senaste åren.
Varför säger så många annars "blinkerserna" när man på svenska kan säga "blinkarna"? Eller varför pratar vi fortfarande om "swimmingpoolar" när vi kunde säga "sim- eller plaskdammar"?
När man så får hem en klädkatalog med uppmaningen SPRING får man ju faktiskt lust att göra just det. Springa - för livet! Och för svenskan! Släpp ordglädjen loss, det är VÅR! (Snart i alla fall...)
