Till det språkliga självförtroendet hör att våga uttala inlånade namn på vårt eget sätt. När vi börjar skratta åt att människor heter Ja-mes (istället för Jejms) eller A-li-ce (istället för Ällis) är det fara å färde. Visst vågar vi vara svenskar? (En annan sak är det med människor som verkligen HETER Jejms eller Ällis. Förstås.
Allra värst är det ju när man presenterar sej utomlands som något annat än man heter. Jag sa i Zakopane 1990 att jag hette Ändro - och min polske vän sa att han hette Djånn. Fast ingen av oss pratade engelska till vardags och fast vi inte skulle ha haft några problem med uttalet av vare sej Andreas eller Jan! Det är ju skrämmande!
