Ja-mes och A-li-ce

Till det språkliga självförtroendet hör att våga uttala inlånade namn på vårt eget sätt. När vi börjar skratta åt att människor heter Ja-mes (istället för Jejms) eller A-li-ce (istället för Ällis) är det fara å färde. Visst vågar vi vara svenskar? (En annan sak är det med människor som verkligen HETER Jejms eller Ällis. Förstås.

Allra värst är det ju när man presenterar sej utomlands som något annat än man heter. Jag sa i Zakopane 1990 att jag hette Ändro - och min polske vän sa att han hette Djånn. Fast ingen av oss pratade engelska till vardags och fast vi inte skulle ha haft några problem med uttalet av vare sej Andreas eller Jan! Det är ju skrämmande!

Sverike

Under några år på 90-talet skrev jag konsekvent SVERIKE istället för Sverige (kan gott uttalas Sverke i vardagslag, i finare sammanhang Sve-rike). I analogi med Frankrike, Österrike o.s.v. Jag uppfattade ordet Sverige som nån sorts danska eller skånska, föga passande för en norrlänning.

Jag tror faktiskt jag ska börja skriva Sverike igen. Halvt på skoj, halvt på allvar. Det ska bli kul att se om jag kan få några att ta efter.

Heja Sverike! Sverike, Sverike, Sverike, fosterland - min längtans bygd, mitt hem på jorden!

Utsot

Familjen har drabbats av någon slags kortvarig magsjuka som grannpojken nyligen hade på själva sin födelsedag. Någon har spytt men de flesta har helt enkelt fått diarré. Eller rännskitan som den folkliga benämningen lyder. Eller utsot, som också är riktigt gammal och kanske lite finare svenska.

Lungsot, vattusot, fettsot, utsot... farsot... det är egentligen ganska kul och behändigt att bilda sjukdomsord på -sot. Det kan vi gott fortsätta med, tycker jag. Eller börja om med, ifall vi slutat.

Språklig självkänsla

Det som är djupt oroande med klädföretagens "Spring" och "Autumn" är inte så mycket svårbegripligheten eller (i det förra fallet) lustigheten. Det som är verkligt oroande är att företeelsen antyder att vi svenskar på något sätt blir mer köpsugna av främmande ord, att vårt eget språk på något sätt anses töntigt och att ordet "våren" inte väcker tillräckligt glada vårkänslor.

Sånt brukar vara början till döden för ett språk. Ingen utomstående kan döda det - islänningarna har bevisat att även ett litet folk kan ha språklig stolthet. Men när man själv (samerna på 1900-talet t.ex.) börjar skämmas över sitt språk (ja, det gäller även dialekter), då är språket/dialekten nära döden.

Fryst pinklax och spring

Svengelskan når nya bottennivåer. Är det bara jag som upplever en lätt känsla av obehag när det med skrikande bokstäver annonseras:

Fryst pinklax för 49.90 kilot!

Har dom ingen bajslax också, undrar man ju. När det gäller pizza var man ju tvungen att börja uttala det pittsa för att ingen skulle tänka på kiss (jazz uttalas dock aldrig jatts). Men här drar man sej alltså inte för att använda ett helt onödigt engelskt uttryck när man kunde hitta på en egen, mer aptitlig, svensk benämning. (Ni kommer väl ihåg ramsan "I buy a pink sheet"?).

F.ö.: Vad som får H&M att envist fortsätta skriva Spring! på sina vår- och sommarkataloger vet jag inte. Jag får i varje fall ingen lust att stanna och läsa dem.

Hemmakväll ett hoppfullt tecken

Dagens språkpris går till företaget Hemmakväll. Det är ju helt underbart att ett hyrfilmsföretag vågar sticka ut och kalla sej nåt på rejäl svenska, t.o.m. med ett "ä"! (Som visserligen försvinner i nätadressen). Ordet "hemmakväll" sitter verkligen som gjutet. Heders!

Slim är slemmigt

Nu kan man köpa "slimmade" hamburgare och "slimline"-biblar. Är det bara jag som tycker att ordet "slim" låter lite slemmigt?

Varför inte lansera ordet "smalbiblar"? Eller "nyckelhålsburgare"? Den språkliga kreativiteten känns ibland lika med noll hos våra förlag och matjättar, och i det perspektivet ter sej svenskans framtid dyster. Ger vi vårt eget språk töntstämpel har vi snart inget eget språk kvar (jfr samiskan, många dialekter m.m.). Är det det vi vill?

Det tror jag väl ändå inte!

Senapskål till sommarns mål

...och så har vi ju den här underbara senapskålen som kommit så starkt på sistone! Den har visserligen odlats flitigt i Sverige alltsedan 1400-talet, men nu har den verkligen slagit igenom, sedan någon lyckats inbilla oss att den är specifikt italiensk och kallas ruccola.

Den är ju verkligen otroligt piffig och fräsch och absolut värd sina framgångar i våra kök! Och visst - det är kul att veta vad senapskål heter på italienska!

Men det kan vara rätt skoj att prata svenska ibland också. Ett roligt sätt att tackla en del fisförnäma trendnissar, tycker jag ;o)

Vattenspridare en glädjespridare

Vår vattenspridare är en glädjespridare. Glada skratt hörs i trädgården dagen lång mitt i ökentorkans och skogsbrändernas Hälsingland.

Sprida är ett så underbart ord ö.h.t! För örat liksom släkt med spira och andra vår- och sommarklingande ord.

Sprid nu detta!

Outfit - va?

"Svenskans" fulaste ord måste väl vara "outfit"?

Vasa?

Outfit - utseende eller? Oöversättligt eller?

Vad har du för outfit???

Rullar och omlottklänningar

"Vårrullar" och "tunnbrödsrullar" - sug på de orden! Visst vattnas det i munnen?

Men nu ska vi visst säga "wraps" - kom och köp wraps till lunch! Hur gott låter det? Nytt och modernt, möjligen, om vi nu har bestämt oss för att allt som sägs på engelska är spännande och "fint" medan vårt eget språk är töntigt. Men varför har vi bestämt det? (Rättare sagt: vem har bestämt det?).

OK - wraps är kort! Men inte mycket kortare än rullar. Och vi kan ju börja prata om rullbröd ungefär som vi säger rullpizza (och borde säga rullskor). Men har vi tillräckligt språkligt självförtroende för det?

(Idag åt vi faktiskt rullbrödskyckling till middag. Gott gottigottgott!).

Tydligen är det så att även klänningar är "wrapklänningar" nuförtiden. Det som förr hette "omlottklänning" med ett fantastiskt fint gammalt ord ska nu heta "wrap"-dito. Nog för att det ordet säkert är lika gammalt - men wrapklänning känns inte som någon särskilt kreativ svensk nybildning.

Milt sagt. Säg wrap när du pratar engelska. Helt OK. Men säg för allt i världen rulle eller omlott när du pratar svenska. Leve svenskan!

Hädan och dädan

Eller jarn och darn som min morfar sa. Vilka utmärkta gamla ord istället för de otympliga härifrån och därifrån! Återinför genast! Eller uppmuntra åtminstone användandet istället för att stämpla det som "dialektalt".

Ett syskonord är ju vadan som vi åtminstone ibland tillåter även i rikssvenskan, nämligen i sammanställningen vadan och varthän (jämför tyskans woher och wohin) eller vadan detta? Men nog skulle vi kunna använda ordet betydligt oftare än så.

Sagt och gjort!

Må bra-filmer

Såg i Metro att "feel good-filmer" nu kan betecknas "må bra-filmer". Ett framsteg, även om termen "feel good" fanns kvar i rubriken. "Må bra" är kort och snärtigt - en fullgod ersättning för "feel good". I varje fall för oss svenskar ;o)

En vinn-vinn-situation

Det är ju inte alltid vi har den situation som uttrycks i ordspråket "den enes död, den andres bröd". Ibland - ja oftare än vi tror - vinner båda parter på en affär, en gemenskap, ett utbyte.

På senare tid har uttrycket win-win-situation lanserats i vårt land. Vackert så, men det är obegripligt vi svenskar ska måsta säga oinn-oinn för att göra oss först¨dda, när det är så otroligt enkelt att med ett enkelt (!) v skapa den perfekta svenska motsvarigheten "vinn-vinn-situation".

Jag har visserligen hört översättningsförsöket vinna-vinna-situation. Men det låter ju långt och omständligt och förklarar fasthållandet vid oinn-oinn. Nej, använd imperativformen och säg vinn-vinn-situation (eller vinn-vinn-lösning o.s.v.). Vinn du, så vinner jag med!

Underbart!

Släppfest

Det är inte så ofta som det svenska alternativet är märkbart kortare än det engelska. Men det händer - vad sägs t.ex. om det tvåstaviga ordet SLÄPPFEST istället för det fyrstaviga RELEASEPARTY?

Jag faller helt i farstun. Låt mej få komma på en släppfest där vi lanserar det fräscha ordet!

Mjölkskak

Att göra lite mjölkskak av överblivna fruktjogurtslattar tycker jag är gott och läskande. Man häller alltså i varlfri mängd mjölk i det nästan tomma jogurtpaketet och skakar kraftigt.

Den magra varianten är vattenskak - nästan lika gott och minst lika läskande.

(Va? Heter det milkshake? Men voffö då då?)

Scendykning som tips

Vår lillpojk Staffan har just börjat falla i våra armar - från trappsteg och bord t.ex. Förtjusningen är påtaglig varje gång från både barns och föräldrars sida. Mamma Anna-Karin kallar fenomenet för "scendykning" vilket jag nog tycker är betydligt bättre än det för svenska tungor otroligt vrickande begreppet "stage-diving".

Ta det som ett tips! (Jo, jag vet att "tips" är ett engelskt låneord och att det egentligen borde heta "ett tip" - liksom att "scen" inte heller är något svenskt arvord. Men nånstans får ju även purismen ha sina gränser ;o)

Juraparken

Har just sett valda delar av Jurassic Park I tillsammans med mina mycket dinosaurieintresserade barn. Härliga bilder på brachiosaurusar och triceratopsar! Men nog är det väl märkvärdigt att vi i Sverige inte kunde ha norrmännens goda språkliga självförtroende och översätta filmtiteln till JURAPARKEN? Man blir ju lycklig bara av att se denna lika korta som fyndiga översättning!

Smilfinkar och dataprat

Jag vill gärna slå ett slag för smilfinkar eller smilisar i stället för "smileys". Och häromsistens hörde jag ordet dataprata som översättning av det svengelska "chatta". Visserligen är ordet något längre - men också mycket roligare! Jag tror visst att det har en chans att slå igenom. Om vi börjar använda det, förstås.

Instant kaffe och cinnamon spice

Det ÄR något fel på vårt språkliga självförtroende! Men Fredrik Lindström m.fl. har peppat oss på ett föredömligt sätt, och det kan bara bli bättre. Inte tror jag heller att någon till vardags pratar om "instant kaffe", utan vi säger givetvis snabbkaffe. Varför kanelkryddat te skulle sälja så mycket sämre än "cinnamon spice" begriper jag inte heller, men visst, vi har länge haft en föreställning om att produkter med engelska namn på något vis skulle vara lyxigare och mer kvalitetssäkrade. (Har vi inte varit på McDonalds?). Så tyvärr, "cinnamon spice" kanske säljer.

Men själv väljer jag hellre företag som skyltar med kanelkryddat. Jag har varit MYCKET nära att gå ur Föreningssparbanken sedan de bytte namn till det förskräckliga Swedbank. Handelsbanken vore nåt! (På Åland kan man tala om både Andelsbank och Andelshandel - snyggt, va?).

Kanelkryddat snabbkaffe?

Nu handlade det ena visserligen om te och det andra om kaffe. Men varför man ska måsta skriva "cinnamon tea" eller "instant kaffe" för att en svensk ska bli köpsugen, medan norrmännen vet vad dom vill ha ändå?

Cinnamon i all ära, men kanel är väl nog så kort och gott? "Snabbkaffe" är en bra nybildning, nästan lika bra som "allsång", lättbegriplig och lättuttalad. I motsats till "instant". (För en infött svenskspråkig då, alltså).

Rullskor

När folk nuförtiden säger "inlines" i tid och otid, måste jag verkligen beklaga att vi dras med det svenska alternativet "rullskridskor". För är inte detta onödigt otympligt? Vad tillför "skrid-" för information egentligen?

Om vi kunde övergå till det bekvämare rullskor skulle vi både få ett lättsammare alternativ till engelskans "inlines" OCH låta rullskoåkarna markera en viss skillnad till de inte bara språkligt utan också fysiskt otympligare gamla rullskridskorna!

Grönköpings Veckoblad

Visserligen kan man väl inte påstå att transpiranton direkt grundar sig på svenska språket, men de grönköpingsdikter som publicerats på förstnämnda språk ökar ändå på både ett och annat sätt glädjen över att ha ett så tänjbart och samtidigt formfulländat språk som det svenska!

Veckobladet må gärna leva 100 år till - prenumerantstocken svajar betänkligt, men nye chefredaktören Olov Norbrink (som tecknar sig med ett glatt ansikte bestående av de fyra bokstäverna i förnamnet) gör efter Erik Blix´ sorti ett tappert försök att rädda tidningen. Ja, må den leva! Rekommenderas till alla riddare av runda ordet, nej, f´låt, till alla vänner av sunda ordlekar menar jag. Veckobladet kan visserligen vara fräckare än många tror, men framför allt är det en upplevelse att se nutidens mångahanda kommenteras ur 1910-talsperspektiv (i bild- och språkmässigt avseende).

Växträtter

Det är ju ganska vanligt nuförtiden att man pratar om vegetariska rätter. Men i min frus gamla (=50-talet, typ) kokbok hittade jag det underbara ordet växträtter. Fint, tyckte jag. Kötträtter resp. växträtter - kan det bli enklare? Eller vackrare?

Födelsedagsverser

Jag fick höra det norska ordspråket "Også de seksti er det vekst i" och tänkte att något liknande väl kunde diktas om många åldrar. T.ex:

även de 40 är det flört i
även de 50 är det skämt i
även de 60 är det växt i
även de 70 är det sprutt i
även de 80 är det nåt (gott) i
även de 90 tänker man fritt i
men - de som blir 100 får man beundra

Tid att lustvandra

Min fot lustvandrar
och stjälper troner,
och Alexandrar,
Napoleoner,
de herrar fordne
i höga loft,
de äro vordne
en handfull stoft.

Ja, så skaldade Johan Olof Wallin (1779-1839) i sitt monumentala verk "Dödens Ängel" under koleraepidemin i Stockholm. Dikten är i sej själv ett fantastiskt exempel på svenska språkets möjligheter, men här tänkte jag uppmärksamma ordet "lustvandra(r)".

Just i det här sammanhanget, när döden är ute och går, verkar det kanske så lagom lustigt, men i själva verket har vi ju här en underbar synonym till det platta "promenad". Bo Setterlind har visserligen utvunnit poetiska valörer även av detta senare ord (i sin dikt "Jag vill gå med dig på plommenad"), men nog måste väl ändå "lustvandra" anses stå högre? En promenad är ju just en sådan vandring, en vandring för nöjes skull.

Eller kanske inte alltid? Man talar ju om "promenadavstånd" och att promenera till arbetet, vilket kanske inte alltid är så lustfyllt. "Lustvandring" avser kanske en speciell typ av promenader, t.ex. vårpromenader i det underbara solsken som nu öst över oss i snart två hela veckor! Låt oss lustvandra mera! Lustvandrom!

Svensk ordhjälp

Svensk Ordhjälp av Björn Collinder är en bok jag gärna skulle vilja få tag i. För en purist som jag vore det en glädje att än en gång få ta del av Björns kloka förslag till enkla urnordiska ord för sådant vi idag ofta tar till någon slags engelska eller franska för att uttrycka.

Blinkare och simdammar

Svenskarna är just nu ett folk med svagt språkligt självförtroende. Barnen har kvar det och skapar ord med glädje - "sjungbro" sa 4-åringen hemma om det vi brukar kalla "scen". Men de vuxna vågar inte på samma sätt, trots att Fredrik Lindström uppmuntrat oss de senaste åren.

Varför säger så många annars "blinkerserna" när man på svenska kan säga "blinkarna"? Eller varför pratar vi fortfarande om "swimmingpoolar" när vi kunde säga "sim- eller plaskdammar"?

När man så får hem en klädkatalog med uppmaningen SPRING får man ju faktiskt lust att göra just det. Springa - för livet! Och för svenskan! Släpp ordglädjen loss, det är VÅR! (Snart i alla fall...)

Falstaffs ABC

Några godbitar från Falstaff, fakir (ur hans A B C):

Holofernes en gång bjudit
på supé en änka, Judith.

Ingefära uppå filbunk
luktar bättre än en nil-skunk.

Robinson av glädje röt
när han fann en kokosnöt.

Och så den verkliga klassikern:

Vatten är ett farligt gift,
vilket omger Visby stift.

Varför alla dessa versaler?

Vem har hittat på att man nuförtiden ska skriva Luletrakten och inte luletrakten? Eller t.ex. Amerikaresor och inte amerikaresor? En sak är väl om en resebyrå heter Amerikaresor eller en företagarorganisation heter Luletrakten. Men annars? Egennamn är egennamn; avledningar är något annat.

Lulebo är för mej ett bostadsföretag om det inte står i början av en mening (som här), då det även skulle kunna betyda "invånare i Lule(å)". En vanlig enkel lulebo eller bodensare begriper mycket väl vad jag skriver om. Alla norrbottningar eller norrbottensfödda (vaddå Norrbottensfödda???) gör nog det. Liksom svenskar och sverigevänner (Sverigevänner???) jorden runt.

Svik icke, svenska språknämnd! Återändra! Våga vara reaktionära :o) Annars måste vi ju t.ex. prata om socialdemokrater med litet s men om sverigedemokrater med stort.

Nä, nu lägger vi av, tycker jag. Hej alla bollnäsbor och världsmedborgare!

Karl XII:s dag

Här kommer en dikt av Esaias Tegnér, som numera känns minst lika deklamerbar som när den skrevs för 188 år sedan till 100-årsminnet av Karl XII:s död. Men idag upplever vi den mest som humoristisk. Det är lika svårt att tro att Tegnér menade allvar 1818 som det är att tro att Olof Rudbeck d.ä. menade allvar med sin Atlantica på 1600-talet.

Hur som helst - "Kung Karl, den unga hjälte" är fortfarande ett härligt högläsningsstycke. (Tonsättningen är kongenial men en smula svårsjungen - åtminstone som allsång). Här kommer ett par strofer som smakprov:

Kung Karl, den unga hjälte,
han stod i rök och damm.
Han drog sitt svärd från bälte
och bröt i striden fram.
"Hur svenska stålet biter,
kom, låt oss pröva på!
Ur vägen, moskviter!
Framåt, I gossar blå!"

Och en mot tio ställdes
av retad vasason.
Där flydde, vad ej fälldes;
det var hans lärospån.
Tre konungar tillhopa
ej skrevo pilten bud.
Lugn stod han mot Europa,
en skägglös dundergud.

Och ungefär där någonstans blir löjet ohjälpligt ;o). Men, som sagt, dikten tål att läsas!

Färst och andra goda ord

I Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) finns det belagt att man åtminstone fram till 1800-talet använde ordet "färst". I analogi med många, flera, flest kunde man säga få, färre, färst.

Och den som vill kan naturligtvis säga så än i dag! (Vem skulle förbjuda dej, hade du tänkt?). T.ex. bör det gå utmärkt bra att säga: "centerpartisterna är numera ganska få, folkpartisterna är ännu färre, men kristdemokraterna, dom är färst!" (I den nya regeringen åtminstone).

I förbifarten ska ni få ett ordtips från Hanna, 4 år: "Sjungbro". Det betyder givetvis "scen"!

På tallriks serveras efterrätt...

På tallrik serveras efterrätt,
men om man tänker efter rätt
man tallrik ock den skogen kallar
som talrik är på tallar.

(Okänd skald)

Leve svenskan!

I dessa tider av europeisering och anglifiering, måste vi som gillar svenskan rykta den! Inget språk överlever utan att användas och stundom rådbråkas. Denna blogg vill uppmuntra språklig kreativitet och allsköns reflektioner kring det underbara arv som givits oss i och genom den undersköna svenskan! Svenskan, vars vackraste ord enligt drottning Silvia är "ingenting". (Särskilt jämfört med tyskans "nichts", förstås ;o)